Carola frågade i en kommentar:
Måste bara fråga, hur känner du nu inför operation?
Vet att du har varit emot det. Och du har varit så himlarns duktig och klarat av viktnedgång själv!
~~~~~~~~
Helt sant..jag har varit oerhört anti allt vad operationer heter.
Tro mig, jag har fått frågan om jag inte vill opereras så många gånger från sjukvården (och andra som är intresserade av min vikt) så många gånger så jag inte kan räkna.
Som jag skrev så var jag ju anti även när den här remissen gick iväg för drygt 1 ½ år sen.
Varför? Det verkar ju så himla smidigt och du vill väl gå ner?
Jo, jag vill gå ner och jo det verkar smidigt att skala av sig kanske halva sin kroppsvikt i ett ”nafs” men det är ju inte helt utan biverkningar. Förutom de uppenbara biverkningarna som man får av själva operationen så tillkommer den stora biten med självbild och allt annat som har med psyket att göra.
Jag har gått ner ganska mycket i vikt i flera olika omgångar så att jag kan gå ner i vikt på egen hand vet jag. Det jag alltid trott är att jag ska kunna ta mig ner helt och det har jag uppenbarligen inte kunnat. Att jojobanta 30kg åt gången är knappast vettigt och jag känner nu att det får vara nog. Jag är less på att börja viktminskningsresor. Jag vill sluta packa väskor hela tiden med nya metoder och förhoppningar.
Så hur känner jag nu? Vad har fått mig att ändra åsikt?
Inför operationen känner jag bara bra saker. Jag ser fram emot så mycket härligt.
Däremot blundar jag inte för allt som kanske inte bara är bra i början, men det är ju övergående.
Eftersom jag sövdes för att akut operera ett utomkvedshavandeskap för några år sen så är jag inte heller nervös över narkosen. Dessutom undersöktes jag av anestesiläkare inför Niklas födelse (ifall det skulle behöva snittas) och de var lugna och sa att en sövning inte skulle vara nåt värre för mig än för nån annan.
Fler och fler i min omgivning har genomgått magsäcksoperationer med mycket goda resultat. Det är ju klart att det sporrar i den riktningen då.
Jag är kontaktperson till en kille som genomgått den variant jag själv vill göra och där har jag såklart också hittat pusselbitar.
Niklas är givetvis en viktig person i mitt beslut. Jag vill kunna lära honom att cykla och orka med att leka med honom även när han och lekarna blir större.
Jag vill inte heller utsätta honom för risken att bli ”Pojken med den där mamman som är stor som ett hus ”. Barn är elaka.
Ja..att jag vill leva länge tänkte jag först inte skriva för det är så självklart, men jag gör det ändå så ingen tror att jag missat hälsovinsten. 
Jag har även inventerat mitt förråd av mental träning och känner att jag har en hel del på lager där som jag kan använda mig av. Man får ju inte världens bästa eftervård när det gäller det mentala så det gäller att ha nycklar med sig. Och jag har ju jobbat oerhört mycket med mig själv och min person under de senaste 10 åren så jag tror att jag har en del att plocka fram. För det kommer att krävas en del.
Men jag är beredd. Komsi komsi….
Sagt om skrivet: