Hallå höstrutiner

Sommaren börjar lida mot sitt slut. Det har varit en oerhört skön sommar och vi har gjort mycket kul, träffat vänner och tagit det lugnt. Allt i nån slags lagom dos. Men nu börjar det dra ihop sig mot höst och jag välkomnar varje gulnat löv när de behagar dyka upp (eller ner?) och varje friskt andetag.
Niklas har kört igång på sin nya förskoleavdelning med en hel del nya kompisar och ett gäng nya pedagoger. Han verkar trivas bra och det är ju huvudsaken. Att jag längtar ihjäl mig efter hans tidigare makalöst bra pedagoger är en annan sak. 😀 På måndag sparkar termin 5 igång för min del och jag är beredd med litteratur, block och pennor. Precis som sig bör vid skolstart. 🙂 Det är tyvärr inte med någon iver jag kör igång skolan nu för jag har allt lite ångest över hur det här året kommer att bli. Att det kommer att krävas allt av mig, det har jag förstått och jag vet nog inte riktigt vad det är jag egentligen ger mig in i. Dessutom känns inte kurserna speciellt inbjudande, men jag hoppas att det förändras när jag väl kört igång.
Det är ju inte det smidigaste man kan kombinera i livet det här med att få barn mitt i en termin som innehåller 5 veckors praktik – däremot tror jag att sista terminens C-uppsats är lättare att få till. Jag inbillar mig det iaf. Sist när det var dags för uppsats så var Niklas 2år och krävde sin beskärda del plus att vi sålde hus och flyttade mitt i hela karusellen – och det gick ju vägen. Så det måste bara gå, helt enkelt.

Jag har fått frågan från flera håll om det inte vore bättre att ta ett uppehåll och köra igång nästa höst istället med sista året, men det är inget bra alternativ för mig. Jag är nämligen smärtsamt (om än insiktsfullt) medveten om att ifall jag gör det så kommer det aldrig att finnas ett examensbevis med mitt namn på. Gör jag inte det här nu tillsammans med mina fantastiska studiekompisar så kommer jag a l d r i g att göra skiten själv. Så det får som sagt gå på nåt sätt. 😀

Jag har räknat bort dagarna som möjliga pluggdagar (förutom den eller de dagar i veckan som David kommer att vara hemma och föräldraledig) utan har ställt in mig på att det är kvällar och helgförmiddagar som gäller. Jag tänker inte kasta bort den lilla bäbisens första tid med att stressa över att jag inte hinner läsa så mycket jag tänkt. Det är det inte värt. Funkar inget – ja då får David ta över rodret hemma och jag kör färdigt.
När jag tagit min examen så är planen att jag ska plugga lite fler kurser på halvfart under ett kommande år. Dels har vi ingen lust att sätta liten i förskola innan 2 års ålder och dels så vill jag ha lite mer kött på benen innan jag ger mig ut i arbetslivet. Vill t ex gärna läsa nån samtalsmetodik och lite annat sånt. Men vi får se – det är ju ett helt år kvar tills dess. 😀

Steg 1 är att registrera mig på kursen på torsdag när det är möjligt att göra och köra på.
Heja mig! =)

Specialistmödravården

När man har gjort en överviktsoperation och efter det blir gravid så är det noga att man kollar upp vad som gäller beträffande kontroller under graviditeten. När det gäller Gastric Bypass har jag inga erfarenheter och jag vet att exempelvis min mödravård inte per automatik skickar mammor vidare till specialisterna. Men det som är helt klart är att man måste leta efter information själv så att man är säker på att allt går rätt till. Efter en duodenal switch-operation är näringsupptaget så förminskat så det finns all anledning att få en remiss till specmvc, men man ska inte tro att det sker per automatik. Tvärtom kan man få kämpa som tusan för att det ska komma hem en liten kallelse från mottagningen. Ja, alltså, det är inte mottagningen i sig som tjafsar utan det är remitterande läkare och barnmorskor på den egna mödravården som bara bestämmer sig för att säga nej. Utan att leta upp korrekt information och utan att bry sig om att mamman själv är påläst och kräver det hon vet är nödvändigt och kanske till och med livsnödvändigt för henne och barnet.

I mitt fall så gick jag glatt till mvc för ett inskrivningssamtal och bad om en remiss. Barnmorskan var positiv och ville göra allt i hennes makt för att hålla koll så att allt går rätt till. Så en remiss till mottagningens läkare fick jag sen för att få min remiss. Trodde jag. Men se där högg jag i sten. För han tyckte absolut inte att jag behövde remitteras vidare utan prover kunde han själv ordinera, minsann. Att jag sedan ville ta ett proteinprov (albumin) tyckte han var nonsens och skrattade lite hånfullt åt mig. För jag hade minsann ingen proteinbrist och ”du är ju gjord av protein”. Sen hävdade han (helt felaktigt) att barnet absolut får i sig det som behövs och att om jag nu mot all förmodan skulle få proteinbrist så märker vi ju det när jag får ödem. (!) Om jag inte har så det räcker så kan barnet inte alls få i sig det som behövs och det har funnits flera exempel på barn som fötts fullgångna med en födelsevikt på knappa 2.5 kg. Det har även funnits exempel där både mamma och barn varit illa däran i näringsbrist. Så nej, det är inte så enkelt.
Dessutom tittade han i mina papper och konstaterade om än mer hånfullt att Niklas minsann inte var nån liten bäbis när han kom ut så att det skulle finnas nån risk för ett litet barn den här gången såg han som otänkbart. Jovisst – om det inte vore så att jag den gången vägde 178 kg vid förlossningen och inte hade den lilla detaljen med bara 1 meter tunntarm som tar upp näringen från det jag äter.
Jag insåg det omöjliga. Sa hej då och gick hem. Arg som ett bi.
Direkt ringde jag till Akademiska i Uppsala där jag gör mina årliga kontroller och rådfrågade en sköterska där. Hon skickade direkt en remiss för provtagning och så skulle en läkare kontakta mig efter nån vecka. Den grundremissen hon skickade fanns det 30 kryss på. Den remiss jag fick från läkaren på mvc innehöll endast 10.
Läkaren ringde upp mig och jag fick mina resultat. Han tyckte såklart att jag skulle remitteras till specmvc, men de på Ackis har ju inget med min graviditet att göra. Jag förklarade att allt jag önskade från dom var provresultat och lite ”kött på benen” i frågan. Beträffande albuminvärdet så låg jag på 34 och riktvärdet är 36-42 så det var ju ingen fara. Men det behöver ju kollas upp så att det inte sjunker mer. Ett allt för lågt värde är betydligt svårare att hämta upp än ett litet.
Ringde tillbaks till mvc och fick ännu en tid till den där oerhört trevliga läkaren. För att man skulle lämna en lapp till honom och få gubben att skicka in en remiss var helt omöjligt. Man kan säga att jag var något överladdad när jag återigen gick in till läkaren. Han ifrågasatte återigen mitt behov av remiss men jag konstaterade bara att jag inte kan se nån anledning för honom att neka mig det och att mitt albuminvärde inte är vad det borde. Och att Ackis sagt att det på specmvc jag hör hemma under min graviditet. Han sa ingenting alls – han bara vände sig om och började skriva på remissen i tystnad. En hel rad skrev han. Sen sa jag tack och gick min väg.

Väl på specmvc fick jag träffa överläkaren där och hon var först lite förvånad över den korta remissen utan nåt vidare innehåll, men såg sen vem läkaren var och sa att hon kände till honom. 😀
Hon tyckte absolut att jag skulle komma dit och det kommer att bli flera tillväxtultraljud och provtagningar.

Man ska således inte bara tro att de som säger att de har koll faktiskt har det. Man ska stå på sig och stå upp för sig själv och det man känner är rätt.
Så är du DS-opererad, gravid och läser det här – skaffa dig en remiss till specmvc. 😀

3 blir 4 på 2 vis.

Nu har sonen äntligen bytt ut sitt 3-årsliv mot ett betydligt mer efterlängtat liv som 4-åring. Igår skedde förvandlingen och det var med glädje han tog emot sina gäster och bjöd på hamburgare och chokladtårta i den för dagen solbeprydda trädgården.

Det var den ena förvandlingen i familjen. Den andra är att vi i oktober kommer att gå ifrån att vara en familj på 3 till en på 4. 😀 Det känns oerhört avlägset på nåt vis och det kan säkerligen bero på att vi inte gått ut med nyheten till någon alls innan förra helgen. Varför vi valde att göra så kommer i ett senare inlägg. Att vara gravid och opererad ställer lite större krav på kontroller än under en ”normal” graviditet och det kommer jag också att skriva en del om framöver. Det kryllar inte på nätet av bloggande gravida duodenal switch-opererade så jag tar mitt ansvar och lusar ner er lite med mina erfarenheter.

Terminens sista hemtenta är ihopsnickrad så nu är det väl i det närmaste sommarlov. Innan resultatet och det förhoppningsvis godkända betyget kommer så är det svårt att helt slappna av, men det borde verkligen ha gått vägen. Och då har jag ta mig tusan avverkat 2 år av mina 3 som distansstudent. Heja mig! Att jag ska kombinera barnafödande med sista året inkl praktik och C-uppsats blir ett spännande mål för nästa år. Men det är väl så jag lever mitt liv litegrann. Man ska inte stanna upp i livet för länge för då kan man lätt frysa fast. Så på´t bara! 😀

Tittut!

Tjohej!
Tillbaks efter ett långt uppehåll. Men ni har inte missat nåt av större värde för här har det pluggats, gäspats och längtats efter sommarlov bara. Pluggeriet går mot terminslut och jag kan säga att det här med ledighet ska bli rasande skönt.
Niklas är i slutspurten av sin nedräkning till den efterlängtade 4-årsdagen. Han började fråga hur många dagar det var kvar när vi var uppe i 70 dagar, så nu känns det skönt när han själv kan räkna ner med bara några små fingrar.
Han har stora planer för sitt inträde i 4årsåldern. Det är då han ska klippa sig för första gången, han planerar att flytta hemifrån och så ska han sluta helt med napparna. Han har de bara nu när han ska somna för natten, men då ska dom visst väck helt. Som kronan på verket ska han dessutom få en ”storpojkestol” till bilen så han ska få sitta framlänges och åka vilket han längtar otroligt mycket efter. Han klagar inte på sin bakåtfärd i nån större utsträckning, men han längtar så efter att kunna titta ut lite bättre och antagligen få känna sig stor.

Hade tänkt skriva många långa rader idag, men jag fastnade visst i en trist hemtenta som ska in nästa vecka så jag får fortsätta lite imorgon helt enkelt. Den som väntar på nåt gott. 😉

På återläsande!

LättAnette

I morse vägde jag mig och hade gått ner ca 2 kg under julhelgen. Alltså – det är ju helt magiskt. Och nej, jag har verkligen inte förtjänat det om nu någon trodde att jag levt som en asket där bland all god mat och fikabröd. Jag får ofta höra att jag har varit så duktig och att jag gör det så bra. Jo – visst är det sant på ett sätt. Jag gjorde nåt bra när jag tog beslutet att operera mig, för utan kniv och agraffer hade jag inte alls haft ett lika lätt liv idag som jag har. Tvärtom hade jag vägt ännu mer än innan. Horribelt och en smula (ok, mycket) tragiskt, men sant. Jag har inte riktigt ännu nåt den vikt där operationen lämnar mig åt mitt öde och låter mig själv ta befälet över viktnedgångens vara eller icke vara men den gränsen torde vara nära nu. Det är ungefär 18 månader sedan jag opererade mig och det är den ungefärliga tiden jag läst mig till att effekten är som störst. En sån himla tur att jag är nöjd nu då. Jo, jag väger fortfarande för mycket men mitt huvudmål nu är inte att gå ner mer utan i första hand få skära bort min gamla trogna vän magen och lite överflöd från armar och lår. Sen är jag liksom klar. Som jag känner det nu. Om jag får som jag vill och magen tas bort så kommer jag hamna på en betydligt bättre viktnivå. Tiden får utvisa hur allt blir – jag mår bra och det är ändå huvudsaken. 😀

Morgonens vikt visar på en viktnedgång på 77 kg. Galet!

Taggig

Det är helt sjukt hur man kan bli så taggig. Jag har verkligen n o l l tålamod med omvärlden. Eller ja..det rullar på rätt så bra när allt är som det ska. Men om nåt tjorvar så förvandlas min hjärna till svart papp. Imorse fick jag be om ursäkt till tjejen i kassan på vårdcentralen för att jag blev så tokigt irriterad över att det frikort jag fick i posten uppenbarligen var felskrivet så att det gått ut ett år innan jag fick det. En bok jag har beställt för tre veckor sen till en kurs som började i måndags har inte kommit och det verkar som att den inte tänker göra det heller. Det känns lite sådär, eftersom vi ska examinera av de 4 första kapitlen redan på måndag. Men det får gå som det vill – jag får lita på att det räcker med föreläsningarna och mitt googlande. 

Det taggiga är inget annat än stress. Jag behöver verkligen hitta en strategi för att inte brinna av som en nyårsraket som löpt amok, innan nåt verkligen brister. Ett under att det är nåt som funkar, trots allt. Jag har ett helt (nåväl – ny hel diskmaskin är beställd) och rent hem, hela familjen har kläder och vi har saker att äta. Bra, så långt. 

För att prata om nåt trevligt så har jag kommit på att personlighetspsykologi och socialpsykologi är grejen. Jag kommer definitivt att läsa vidare när jag tagit min examen för det finns mycket att lära. Den här terminen har dessutom varit helt galen kursmässigt – universitetet och jag har inte haft samma åsikt om hur saker och ting bör skötas – så det känns som att jag inte fått med mig all kunskap jag hade kunnat få. Helt klart spännande saker man kan grotta ner sig i, men det får jag helt enkelt göra senare. 

På söndag är det visst 1:a advent, hur det nu gick till. Kanske hinner jag få upp nåt mys och kanske hinner jag inte. Det får vi se. En sak är säker iaf och det är att vi ska till svärfamiljen för att fira födelsedagar och ha årets marsipantävling på lördag. Kanske får mitt bidrag i år bli nåt i stil med Rorschachs bläckplumpstest. 😀

Niklas somnade i puffen medan jag diskade strax efter 18 så hur den här kvällen blir återstår att se. Det är härligt med spänning i tillvaron. 😀

Flygresan

Är det så här det känns? Eller..nä..för de som aldrig upplevt motsatsen så känns det såklart ingenting. Precis som med allt annat. Men för mig kändes det verkligen annorlunda att flyga den här gången mot tidigare gånger. 

• Jag kunde ta på mig mitt eget bälte med en sovande Niklas i famnen. Istället för som tidigare gånger då jag fått kämpa som en dåre för att höra det efterlängtade ”klicket” av ett stängt lås. Det tar på krafterna att försöka få ihop ett bälte som behöver sitta under magen och där varje milimeter är av största vikt för att inte behöva be om extra bälte. 
• Jag behövde alltså inte be om extra bälte.
• Jag fick inte ont av bältet. Ett spänne som sitter intryckt i magen gör ont. Och andas får man göra när bälteslampan släcks. Om man inte struntar i att ta av det för att slippa sätta på det igen. 
• Flygvärdinnan behövde inte fråga om jag hade bältet på mig. Vilket tidigare varit en absolut relevant fråga eftersom ingen kan se ett bälte som sitter dolt under en mage. 
• Jag kunde fälla ner bordet framför mig. Istället för att inkräkta på resesällskapets redan minimala brickutrymme eller för den delen bulla upp med kudden o filten i knät för att balansera brickan. Och hoppas att personen framför sitter helt still. 
• Jag kunde sitta med armarna på mina egna ärmstöd. Och inte ha dom på magen för att där är det enda stället det finns plats. 
• Jag kunde sätta i hörlurarna i därtill avsedda hål utan att behöva flytta på magen med händerna och leta mig fram till vart hålen satt. 

Ja ni hör ju…så mycket enklare livet blev när det bara sa ”klick” i låset. Det enda omaket jag hade var att behöva efterdra bältet för att det var lite för långt. Ett omak jag gärna vänjer mig vid. 😀

Övergivna

Vi åker på semester i 2 veckor och ringarna får inte följa med. De har blivit för stora. Hemma till vardags funkar de hjälpligt, men jag har varken lust att tappa de i en bassäng, på en marknad eller lägga de kvar på hotellrummet. Då ligger de bättre hemma och min man kan passa på att låtsas att han är på kärlekssemester med sin sekreterare. 😀
Att ta in titanringar är inte det enklaste och inte heller helt gratis, framför allt inte med stenar i, så det är inget jag gärna gör mer än en gång. Därför får jag nog vänja mig vid att vara utan dom till jag gått ner färdigt.
Trist men sant.

Omställning

Jag har försökt leta efter en bra bild på nätet som kan illustrera de 75 kilon som jag blivit av med, men jag lyckas inget vidare. Men jag tror att du nog kan ha en idé hur mycket det är ändå. På vilket sätt man än väljer att jämföra det så är det ju en ofattbar mängd med kilon. Jag har svårt att ta in det och fatta. Och om vanligt har jag svårt att begripa hur man kan gå ner så mycket men ändå svara: ”Jovars – jag märker ju av det lite nu och då” när folk frågar om jag inte känner en stor skillnad.
Även om det har gått fort så har det ju skett successivt trots allt, så jag har vant mig allt eftersom. Men visst, tänker jag efter så är det såklart på flera punkter jag märker av min viktminskning. Fast det är ju inget jag tänker på till vardags eftersom jag har fullt upp med att vara den person jag alltid varit.
En sak är säker och det är att jag hade aldrig klarat av att dansa linedance lika enkelt med min ursprungsvikt som jag gör nu. Det kräver kondition, vilket jag iofs saknar, men framför allt tror jag att mina knän hade börjat grymta om jag skulle gå, vrida och greja i 1½ timme i streck. För att inte säga hur svettig jag skulle ha blivit. Men det är ju en sak som kräver eftertanke för att komma på, eftersom jag inte upplevt linedance när jag var som störst. En annan sak är att när jag ser mig själv avspeglad i fönstret när vi dansar så ser jag ju att jag inte ser så klumpig och stor ut som jag på nåt sätt tror att jag gör.
Jag har fortfarande kvar en oproportionerligt stor mage som jag hoppas bli befriad ifrån i sinom tid, men i övrigt så är det faktiskt så att jag är normalfet. Det är egentligen inget märkvärdigt med min kropp idag sett i jämförelse med andra normalfeta människor. Jag är så van att sticka ut som den fetaste i omgivningen (åjo, det är med sanningen överensstämmande eftersom många i min dåvarande storlek inte lever värdiga liv utan håller sig undan) men så är det inte riktigt nu.
Jag tittar på vågen och försöker smälta att det inte är så oerhört många kilon kvar nu tills jag blir tvåsiffrig. Det ÄR inte otänkbart. Jag försöker också smälta att jag inte väger så mycket så att man baxnar när man tänker på siffrorna och ser framför sig en person i rullstol med diabetes och svår muskelvärk. Istället ser jag en siffra som inte smakar illa. Den bara är.
Skulle jag bli av med min mage och annan lös icke önskvärd hud så skulle jag ha en fullt frisk acceptabel kropp. Svårt att ta in.

75 kilo. Ta mig tusan.

Linedance

Jaha. Då har jag visst anmält mig och börjat på en nybörjarkurs i Linedance. Jag har länge varit nyfiken på om det är kul och nu när vi flyttat så har vi en klubb i närheten så jag slog helt enkelt till.
Linedance är väldigt förknippat med country men man kan dansa till vilken musik som helst och det som tilltalar mig är nog själva grejen att många gör samma sak samtidigt.  Jag är barnsligt fascinerad av exempelvis parader och sånt där många gör synkade övningar.
Hur synkat det ser ut när vi tränar är en helt annan sak, men det var precis så roligt som jag tänkt mig. 😀 Vi håller på i 1½ timme och det går åt en del vatten kan jag säga. Det blir några steg under en lektion och vi blir alla svettiga vilket känns riktigt bra faktiskt. Motion när den är som bäst – när man har roligt under tiden och klockan går utan att man hinner reagera. En stor fördel med linedance är att man dansar själv. Man gör sina egna misstag, hoppar in igen om man tappat bort sig och ingen behöver vara beroende av att alla gör rätt hela tiden. Passar mig utmärkt!

Jag tänkte länka in några av de nybörjardanser som vi lärt oss hittills: