Posts Tagged 'överviktig'

Flygresan

Är det så här det känns? Eller..nä..för de som aldrig upplevt motsatsen så känns det såklart ingenting. Precis som med allt annat. Men för mig kändes det verkligen annorlunda att flyga den här gången mot tidigare gånger. 

  • Jag kunde ta på mig mitt eget bälte med en sovande Niklas i famnen. Istället för som tidigare gånger då jag fått kämpa som en dåre för att höra det efterlängtade ”klicket” av ett stängt lås. Det tar på krafterna att försöka få ihop ett bälte som behöver sitta under magen och där varje milimeter är av största vikt för att inte behöva be om extra bälte. 
  • Jag behövde alltså inte be om extra bälte.
  • Jag fick inte ont av bältet. Ett spänne som sitter intryckt i magen gör ont. Och andas får man göra när bälteslampan släcks. Om man inte struntar i att ta av det för att slippa sätta på det igen. 
  • Flygvärdinnan behövde inte fråga om jag hade bältet på mig. Vilket tidigare varit en absolut relevant fråga eftersom ingen kan se ett bälte som sitter dolt under en mage. 
  • Jag kunde fälla ner bordet framför mig. Istället för att inkräkta på resesällskapets redan minimala brickutrymme eller för den delen bulla upp med kudden o filten i knät för att balansera brickan. Och hoppas att personen framför sitter helt still. 
  • Jag kunde sitta med armarna på mina egna ärmstöd. Och inte ha dom på magen för att där är det enda stället det finns plats. 
  • Jag kunde sätta i hörlurarna i därtill avsedda hål utan att behöva flytta på magen med händerna och leta mig fram till vart hålen satt

Ja ni hör ju…så mycket enklare livet blev när det bara sa ”klick” i låset. Det enda omaket jag hade var att behöva efterdra bältet för att det var lite för långt. Ett omak jag gärna vänjer mig vid. 😀

Annonser

Någon som behöver en försökskanin?

motorsågIgår fick jag ett bryt.
Jag hade lätt kunnat betala nån för att dra fram motorsågen och kapa lite kroppsdelar. Eller..rättare sagt..magen. Armar, ben, bröst och huvud är jag ganska nöjd med, men det är ju bra synd att man inte bara kan kapa av det som man inte vill ha kvar.
David sa nåt om att det visst är farligt och att han inte ville skära bort mig, men just då hade jag lätt testat. Han tröstade mig med att jag faktiskt gått ner en hel del och att jag sakta men säkert ska ta bort resten också, men eftersom jag vet att jag hade magen kvar när jag vägde 30 kg mindre än jag gör nu så är det lätt att misströsta. Jo, den var mindre – men fortfarande där. I vägen.
Jag har levt med min övervikt i så många år och har på nåt sätt vant mig vid att ha magen där den är. Men the bottom is nådd, liksom.
Så tanken är bra lockande…kapa av. Alternativt sticka in rör och på så sätt ta bort det som ligger mellan de inälvor som jag visst behöver ha kvar.

Men men…jag får nog låta tiden ha sin gång. Och helt enkelt inse att det är så här.

Blodgivare

Den 24/2 kommer blodbussen hit till jobbet. Sånt är bra tycker jag och främjar blodgivandet. Tillgänglighet är viktigt och kanske extra viktigt för oss stressade storstadssvenskar som redan pendlar 3 timmar/dag. Hur som haver så kommer då bussen hit och jag ska dit igen för att testa mitt blodvärde. Jag brukar ligga lite lågt mellan varven men jag har förstått att en del gör det av naturen.
Men jag har kunnat lämna ett antal gånger så jag försöker enträget! 🙂 Jag är frisk, har inte skräck för sprutor, har en bra arm att sticka i och VILL ge blod. Så då känns det dumt att inte försöka.

Så tänkte jag första gången för snart 10 år sen. Traskade glatt iväg till en av tapparna i Sthlm city för att göra den obligatoriska hälsokollen. Men jag fick gå därifrån med hängande huvud, för de hade inte blodtrycksmanchetter som var stora nog för min arm. De försökte gå runt det hela genom att säga att jag kunde ge plasma istället (för då behövde man tydligen inte ta blodtrycket) men så kom de på att maskinerna man sitter i för plasmagivning hade lika små manchetter dom…
Det var INTE roligt alls, kan jag säga.
Jag har inte mindre armar nu, men manchetterna har de tydligen gjort större  för det är inga problem längre. Åtminstone inte i de bussar jag varit till. Och tur är väl det. För jag tillhör de som fått många påsar blod en gång för att överleva, så jag vill så gärna ge när jag kan. Hoppas det blir den 24:e!

Onödig = Skönt ibland!

Det är många gånger tur att jag har en rejäl festblåsa. För att vara av modell STOR och samtidigt behöva uppsöka ”damernas” är inte alltid en bra kombination.

När man ska färdas långa sträckor i något annat än bil så kan det exempelvis bli problem. Om man då inte är utrustad med en kropp som oftast sköter sig ypperligt bra och låter bli att bli kissnödig på fel tillfällen. Busstoaletter är en liten rolig yta i bussen som inte är trevlig  – t ex om man sitter för nära, eftersom dörren behagar åka upp hela tiden. Det kan vara vingligt för de flesta och har en tendens att inte vara världens mest fräscha tillhåll. De är heller inte trevliga om man (som överviktig) har tänkt sätta sig på toalettstolen och dessutom kunna stänga dörren efter sig. Om man inte har backat in, vill säga. 🙂

Bruksanvisning för offentlig liiiiten toalett:

  • Gå in i toalettutrymmet.
  • Reka
  • Titta så att inte toalettborsten står för nära sitsen. För då kommer en del av ditt lår att sätta sig på den.
  • Är det en handikapptoalett (de är sällan små till ytan, men själva stolen hör till de mindre)kan du behöva lyfta på armstöden för att kunna sätta dig ordentligt. Du vill ju gärna nå ända ner till sitsen.
  • Gå ut från toaletten.
  • Vänd dig om och backa tillbaks in.
  • Sätt dig på stolen och gör det du ska.
  • Sätt händerna i brösthöjd och vrid dig mot pappershållaren.
  • Se upp för toapappershållare med ondsinta vassa avrivningstaggar som inte alls är sköna att få in i varken magen eller överarmen!
  • Dra försiktigt ut papper från hållaren.
  • Torka dig, tvätta dig och se till att få med dig hela kroppen och alla kläder ut igen. Även handväskan som du inte ser för att du har ställt den på golvet.
  • Öppna dörren och gå ut. Se oberörd ut. Vaddå? Var det ont om plats därinne??? 😆

Hur gick det till?

Men varför slutar de inte bara att äta?

Hur kan man låta sig själv bli så fet?

Har de inga speglar hemma?

Ja..frågorna är många och svaren, mina vänner – de är oräknerliga. Och det är inte ens säkert att den övervikte känner till sitt eget svar.

Dels så har vi olika gener och vår förbränning är inte heller lika. En del kan äta vad som helst, när som helst, hur som helst och det syns inte på kroppen. Medan andra (Läs: såna som jag) bara behöver gå förbi ett kondis eller titta på en kokbok genom skyltfönstret så fastnar det ett par kg nånstans som jag sen ska bära runt. För det är ju inte så att kilona ropar ”all aboard” i megafon när de svingar sig upp, direkt – utan de åker snålskjuts på mig ett bra tag. Ett jäkla sätt!

När jag var liten var jag en stor tjej. Inte överdrivet överviktig, men jag var lång och jag vägde mer än mina klasskamrater. Första gången jag deltog på ett viktväktarmöte var jag 10 år. Innan dess hade det varit både det ena och andra försöket därhemma. Jag har ingen koll själv, men min kära mor vittnar om att jag i tonåren lade på mig extra mycket vikt. Jag minns att jag som 14-åring (vid ett av mitt o Snikonys tappra viktminskningförsök) vägde 97 kg.
Mamma försökte hjälpa till så gott hon kunde när jag var liten, men hur nyttig mat hon än gjorde så fungerar det ju dåligt när sen fickorna fylls av diverse godispapper.

När jag var riktigt liten och skulle ammas så fanns där nästan ingen mat. På den tiden (1973) var det inte tal om att amma när behovet fanns (och för att stimulera mjölkproduktionen) utan var fjärde timme skulle jag matas. Hungrig tjej.
När jag sen kom upp i ålder lite och kunde kontrollera mitt eget matintag så åt jag så mycket så jag nästan sprack. Jag hade nog spruckit också om inte kroppen gjort sig av med maten självmant.
Att äta tills man kräks – och framför allt så ofta som jag gjorde det – är inte normalt för ett barn. När de små liven är mätta så stänger de munnen och vägrar öppna den igen – medan jag gjorde allt för att det skulle skyfflas in.
Jag minns så väl hur jag ofta svarade nej på frågan om jag hade ätit. För då visste jag att jag fick äta igen. Att jag svalt den sista middagstuggan för någon timme sen hos nån kompis låtsades jag inte om. Att säga – ”nejtack, jag har nyss ätit” fanns inte med på kartan.
I skolan hade jag svårt att inte ta en portion till om jag inte konkret visste vad jag skulle äta nästa gång. Hade jag ett äpple i skåpet så kunde det fungera bra, men att inte veta var illa.

Gränsen för vad som är acceptabelt kanske kan verka lätt att bena ut. Och det skulle det kanske vara om man en dag vaknade och hade en stor klump på 10 kg fastsatt kring vaden helt plötsligt. Men är man aktiv, social och kilona smyger på sig långsamt så blir det inte lika uppenbart. Framför allt så ändras toleransen. Har man lätt för att vänja sig och anpassa sig så blir det lätt så att man ”vaknar” upp en dag och så undrar man hur det här har gått till?

Planen jag har lyder så här:

  • Kläder som blir för stora ska VÄCK ur garderoben för att inte växas i.
  • När jag nått dit jag vill ska jag vägas/mätas regelbundet av både mig och David och ett stort alarm ska gå igång vid en specifik tidpunkt. När det är dags att se upp.

För 4 år sen gick jag ner 30 kg i vikt. Sen vändes mitt liv upp och ner och det sista jag tänkte på var vad jag stoppade i mig. Att jag har gått upp i vikt sedan dess har inte gått mig förbi direkt, men det är snudd på fascinerande hur mycket som kan fastna på kroppen på så kort tid. Makalöst.

Men säg det som varar för evigt? Inte ens mitt fett sitter där för alltid! 😆

Så..kontentan av mitt lilla inlägg är att man inte behöver vara varken lat, asocial, inkompetent eller inte bry sig om sig själv och livet för att bli precis hur överviktig som helst.
Det handlar om hur man mår, hur mycket kraft man har att ta tag i sitt problem samt vad man har för andra förutsättningar. Precis som med andra problem som finns i en människas liv som t ex rökning, dåliga äktenskap, energikrävande vänner som man skulle må bättre utan, sunkiga arbeten eller stress som man kan ana leder till sjukdom.  Hur kan man låta det gå så långt?

Vågar du?

Simhallen. Badhuset. Badet.

För vissa dyker det direkt upp tankar som: Härligt, simma, dyka, barn, simdynor, klordoft, motion, bastu och trevliga minnen från tidigare besök.
För väldigt många människor stannar nästan hjärtat när man nämner detta skräckens hus. Tankarna som formas är: Ångest, skam, mobbning, feghet, utanförskap, rädsla och minnen av att försöka bli osynlig (Och att för guds skull inte halka och väcka uppmärksamhet. Vem skulle inte dö av skratt över en strandad val som sprattlar för sitt liv där vid bassängkanten?) Men även en enorm ilska över att inte kunna förmå sig själv att vara ett par timmar i det sköna vattnet. Där man känner sig viktlös och  där man för en stund kan förnimma känslan av att vara som alla andra.

Att inte våga byta om tillsammans med andra, att inte våga duscha där man är utlämnad till att visa upp sig för okända medmänniskor blir ett handikapp. Oavsett anledning.

Det går inte att förändra människors syn på andra medmänniskor i ett nafs – utan den enda det går att förändra (inte i ett nafs då heller, förstås) är sig själv. Det är bara jag som kan bestämma vad som ska hända med mig när andra människor pratar, viskar och pekar mer eller mindre diskret. 

Jag har alltid älskat att bada. Jag tror att jag varit val eller säl i mitt förra liv 😆
För att kunna göra det har jag vistats i badhus, på stränder, i omklädningsrum och i offentliga duschutrymmen. Jag har alltid vägrat låta min övervikt hindra mig från att göra saker, men det betyder inte att jag med glädje strippat inför andra människor. Men jag har gjort det.
Under årens lopp har jag lärt mig mer om mig själv och hur jag ska förhålla mig till omvärden och mina egna tankar för att må bra. Hur skillnaden i mitt tänkande kan generera olika resultat. Det är nyttigt. Den inre resan borde alla människor göra.
Och kan ni tänka er – av någon märklig anledning så upplever jag att det inte alls tisslas och tasslas lika mycket sen jag bestämt mig för att jag inte tänker låta andra bestämma över mig på det sättet.

Att vara så stor som jag är väcker uppseende i en offentlig dusch, nåt annat vore att ljuga. Barnen tittar häpet på mig för de har då aldrig sett en så stor kropp i hela sitt liv. ”Inte ens när mamma väntade lillebror var hon sååå stor…”
De tittar, de pekar och kommenterar till deras mammas outgrundliga förtvivlan. Men ser ni..det fiffiga med våra små medmänniskor är att de bara konstaterar. De lägger ingen värdering vid orden som vi vuxna gör. Om inte vi lärt dom, förstås…
Det är väl ingen pappa som önskar skära av sig sina manliga delar bara för att dottern påpekar att han faktiskt ser bra underlig ut vid första anblicken.

Jag brukar se mig själv som en vandrande informationtavla…att så här kan en människa faktiskt se ut. För vi är många.
Jag skriver inte det här för att tala om hur lätt det är – och jag ska inte säga att ”kan jag så kan alla”. För så enkelt är det faktiskt inte. Men jag skulle så gärna önska att alla som vill gå till simhallen skulle våga. För deras egen skull. För att låta det man TROR att andra tycker styra ens liv och välbefinnande leder inte till nåt bra.

Och vart vill man helst få ”blicken”? Naken i en simhall på väg till motion eller fullt påklädd i kön till snabbmatsrestaurangen??

Fråga doktorn…

Jag har försökt undvika promenader nu i några dagar för att se om mina knän skulle bli gladare. Och idag när jag gick till köket för att göra iordning min supersmarriga frukost så slog det mig att jag inte kände något alls. Inte ens ett litet pip hördes. Så jag bestämde mig för att unna mig en härlig lunchpromenad. Ja, för så är det. Unna mig. Det är så himla härligt att gå ut på lunchen, speciellt när solen skiner.
Men jag hade alldeles för lite kläder på mig, så jag kände mig som en tonåring där jag gick utan mössa i snålblåsten. Men det var skönt i solen – fin krispig luft. 
Efter 20 minuter började mitt ena knä säga att nåt var fel, men jag sjöng en liten sång och ignorerade. Jag ville inte lyssna på nåt sånt  – allt kändes ju så bra. När jag kom tillbaks så var det ganska obekvämt, men jag satt en stund i receptionen med god kopp Rooibos Spice och närrooibos jag sen gick tillbaks till min arbetsplats så hade nästan allt det där knasiga försvunnit. 
Alltså..nu är det ju så här att jag är värdelös på knäproblem.
Jag har aldrig i mitt hela liv haft tillstymmelse till ont i knäna så jag vet inte hur det känns när det är:

A = En tillfällig inflammation/överansträngning.
B = Nåt litet fel som blir större om jag inte tränar rätt, men kan tränas bort.
C = Nåt riktigt fel som är bestående hur jag än gör. 

Jag vill tänka att det är alternativ A, men även om det är det så vet jag inte hur jag ska förhålla mig. Ska jag gå mina små rundor och strunta i att det känns i knät efteråt? Ska jag göra så varannan dag? Eller (det jag absolut inte vill ) ska jag strunta i att gå över huvud taget tills vikten minskat mer?

Svar till: Förvirrad gåsugen flicka med ny stegräknare.


Viktminskning

Sedan 6 maj 2012 har jag minskat: 82 kg

Dagar jag kluddat

september 2017
M T O T F L S
« Aug    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

Fixarflickan