Förresten…

Har jag sagt att det är ganska skönt att vara på resande fot utan badrumsvåg?  😉

En månad

Idag är det en månad sedan min operation. 🙂
Det känns både nyss och länge sedan.
På den här tiden har vikten minskat med 10,6 kg.
Såret har helt läkt och gör inte ont.
Jag kan äta vad som helst och är jag bara noga med att äta långsamt så orkar jag äta en bra portion.
Har testat kolsyra och det går bra. Små klunkar är det bästa.

Det är skönt att kunna äta mer än tidigare. Nu känns det helt plötsligt värt att planera mat. 🙂

Gravlax

Alltså…ge mig en hårdmacka med gravad lax.
Nu!
Ge mig mat!
En vecka kvar.

Jag ska härda ut jag ska härda ut jag ska härda ut.

Vikten av vikt

Nu så här i operationstider snurrar det många tankar i huvet. Dels såklart om själva operationen med alla positiva o negativa följder men även om mig själv som överviktig.
Jag känner ingen som i dagsläget är lika stor som jag. Har aldrig umgåtts i nån större utsträckning med någon i samma viktklass under livets gång heller. Givetvis har min väg kantats av medbröder och systrar som behövt gå ner i vikt, men det behöver snart alla å andra sidan.
Det som mals lite extra i hjärnkvarnen idag är min självbild. Jag är fullt medveten om min storlek och hur mycket plats jag tar. Har lärt mig att snabbt uppskatta om jag får plats på den ena eller andra stolen och jag ser på en gång om ett klädesplagg kan tänkas passa. Jag blir inte förvånad när jag ser mig i spegeln eller på film. Därmed inte sagt att jag är överförtjust i det jag ser, det vore en lögn.
Det som jag däremot inte riktigt kan ta in är min vikt kontra min person. Hrm..ska försöka förklara så att du förstår. 🙂
När jag tänker på en person som väger den vikt jag har (alltså när jag tänker på vikten i siffror och inte som ett utseende) så ser jag helt fördomsfullt framför mig en person som saknar liv. En sjukpensionerad enstöring som bara går ut när hon verkligen måste, men knappt ens då. En person som bara klär sig i pösiga gympabyxor, en för liten (flottig) t-shirt och som är väldigt väldigt ensam och utan framtidstro. Eventuellt finns i hennes närhet en person – antagligen mamma – (kom ihåg att hon inte har några vänner) som göder henne med skräpmat.

Ni trodde väl inte att fördomar om övervikt är förbehållet de smala?

När jag ska resa mig upp från golvet när jag och Niklas lekt färdigt, när jag dansat flera timmar på ett kryssningsdansgolv, sprungit runt i huset och städat likt en tromb eller när jag gått i köpcentrum i många timmar så kan jag tänka: ”meh…jösses vad drygt att vara så osmidig”. Men när jag tänker efter hur mycket jag egentligen väger så är det ju egentligen bra märkligt att jag satt mig på golvet över huvud taget. Att jag åkte på den där kryssningen, gick 5000 steg hemma för att plocka och städa eller vad det nu är jag har gjort.
Där nånstans är det inte riktigt 100 med självbilden kan jag känna. Det är som att jag vet hur stor jag är, men ändå inte har en aning.
Men vet ni…det är just den lilla ”bristen” som gör att jag lever idag.

Jag bestämde mig redan som liten tjock flicka att inte låta bli att göra saker som andra gjorde utan försöka hänga med så gott jag kan. Var det tungt i uppförsbackarna när vi var ute och gick så lärde jag mig hur jag på bästa sätt skulle djupandas och fokusera för att samtidigt kunna konversera. Jag skolkade aldrig från gympalektionerna utan deltog tvärtom i joggingturer och förhatliga orienteringsrundor. Detta medan många av mina pyttesmå klasskompisar hade mens och glömda gympakläder varje vecka. Jag tyckte att de var bra fåniga. Jag tyckte också att det var bra fånigt att man skulle vara tvungen att hoppa bock och hänga fågelbo i ringar när man inte orkade/vågade, men det var som att jag satte på nån autopilot.
Jag ville inte vara annorlunda.

Den här strävan efter att vara som alla andra har givetvis följt mig upp genom hela livet. Den har exempelvis tagit mig till USA för att arbeta som au pair, till curlingbanan med jobbet, regelbundna besök till simhallar inkl offentliga duschar, dejtingsajter med påföljande dejter och många andra ställen som jag hade kunnat låta bli om min inre tjockis fått bestämma.
Men hade jag lyssnat på den så hade jag fått ge upp livet. Jag hade fått ge avkall på mitt sociala liv och jag hade blivit en väldigt olycklig och bitter person. Och framför allt hade jag inte varit jag. Jag hade inte varit Davids fru och jag hade definitivt inte varit Niklas mamma.
Och ni hör ju själva hur dumt det hade varit.

Summan av kardemumman är helt enkelt att jag är glad över att jag (likt myten om humlan som inte förstår att den inte kan flyga) inte egentligen förstår att jag väger lika mycket som kvinnan i min fördom.

Kirurgmottagningen

Och så kom äntligen dagen då jag skulle åka till mitt första besök på kirurgmottagningen. Det var lite pirrigt faktiskt, för det är ju där det bestäms om kirurgi kommer att utföras och i så fall vilken av de två varianterna jag i så fall var aktuell för. Nu har jag ju inte trott att det skulle bli nåt annat än ett bra möte, men ja..det är väl det att det är så himla viktigt för mig.

Jag fick först träffa en sköterska (läkaren var sen så jag fick börja hos henne) som vägde mig och sen pratade vi en stund. Jag fick broschyrer och hon trodde inte heller att det skulle bli tal om nån annan operation än Duodenal Switch med tanke på min kraftiga övervikt. Gastric By Pass är inte lika effektiv för patienter i min viktklass har man kommit fram till. Vi pratade en del om hur man kan må efteråt och hon sa att just efter en ds-operation så kan man må extra illa de första veckorna och ha svårt med matintaget vilket sannolikt beror på att den operationen är mer påfrestande för kroppen en GBP. Det viktiga är att man ändå äter ofta – om så bara en klunk med yoghurt eller ett par tuggor med knäckebröd. Man mår inte bättre av att strunta i att äta. Tvärtom.
Jag brukar aldrig må illa i vanliga fall – inte heller under graviditeten – så jag har svårt att föreställa mig hur det kan vara att må illa i flera veckor. Men vi får se – jag kanske tillhör den delen som inte mår speciellt illa efter op.
Jag frågade hur lång väntetiden är och givetvis går det inte att svara på, men sköterskan trodde att jag borde hinna innan sommarstängningen.

Gick vidare in till läkaren – en mycket trevlig kirurg som jag tror hette Jakob Hallgren. Han sa att han inte ser några som helst hinder för op och att det blir en ds som kommer på fråga. För att minska leverns storlek så mycket som möjligt innan op (för att underlätta när magsäcken ska kapas så det blir smidigt och utan läckage samt för att slippa komma åt mjälten i onödan) så kommer jag att få dricka pulversoppor i sex veckor innan op. Normalt sett är det 4 veckor men har man väldigt stor övervikt så tar det ju längre tid att få ner de 10% av vikten de vill att man minskar.

Överallt i alla papper och även på info så sägs det att man ska äta Modifast. Jag frågade på informationsdagen och jag frågade sköterskan nu om det är ett krav att det är just modifast? Båda svarade att det är det som rekommenderas, men att man säkert kan använda nåt annat bara man hör med kirurgen. Man får inte använda sig av t ex cambridge hur som helst eftersom det är alldeles för få kalorier och de vill inte att man är i för dåligt skick när det är dags att operera. Jag frågade kirurgen och han sa det jag tänkte; det spelar ingen roll vilken sort man äter bara det är ca 1300kcal/dag. Anledningen till att det står just Modifast är att det var det märke som var billigast.

På frågan om när det kan tänkas bli av så svarade han att de ibland säger 3 månader och ibland 5. Men han hoppades att det skulle kunna bli före sommaruppehållet. Blir det inte då så får jag ju vänta till i typ september. Jag hoppas verkligen! Det skulle vara så himla skönt att ha hunnit komma in i rutiner och ett bättre mående innan plugget drar igång i höst. Ja..om jag nu kommer in, vill säga. Men det förutsätter jag eftersom jag annars inte vet riktigt vad jag ska hitta på att göra. 😀

Nästa steg är nu att det kommer en operationstid i brevlådan och så blir det pulver för hela slanten i sex veckor.