Archive for the 'Alla inlägg' Category

Specialistmödravården

När man har gjort en överviktsoperation och efter det blir gravid så är det noga att man kollar upp vad som gäller beträffande kontroller under graviditeten. När det gäller Gastric Bypass har jag inga erfarenheter och jag vet att exempelvis min mödravård inte per automatik skickar mammor vidare till specialisterna. Men det som är helt klart är att man måste leta efter information själv så att man är säker på att allt går rätt till. Efter en duodenal switch-operation är näringsupptaget så förminskat så det finns all anledning att få en remiss till specmvc, men man ska inte tro att det sker per automatik. Tvärtom kan man få kämpa som tusan för att det ska komma hem en liten kallelse från mottagningen. Ja, alltså, det är inte mottagningen i sig som tjafsar utan det är remitterande läkare och barnmorskor på den egna mödravården som bara bestämmer sig för att säga nej. Utan att leta upp korrekt information och utan att bry sig om att mamman själv är påläst och kräver det hon vet är nödvändigt och kanske till och med livsnödvändigt för henne och barnet.

I mitt fall så gick jag glatt till mvc för ett inskrivningssamtal och bad om en remiss. Barnmorskan var positiv och ville göra allt i hennes makt för att hålla koll så att allt går rätt till. Så en remiss till mottagningens läkare fick jag sen för att få min remiss. Trodde jag. Men se där högg jag i sten. För han tyckte absolut inte att jag behövde remitteras vidare utan prover kunde han själv ordinera, minsann. Att jag sedan ville ta ett proteinprov (albumin) tyckte han var nonsens och skrattade lite hånfullt åt mig. För jag hade minsann ingen proteinbrist och ”du är ju gjord av protein”. Sen hävdade han (helt felaktigt) att barnet absolut får i sig det som behövs och att om jag nu mot all förmodan skulle få proteinbrist så märker vi ju det när jag får ödem. (!) Om jag inte har så det räcker så kan barnet inte alls få i sig det som behövs och det har funnits flera exempel på barn som fötts fullgångna med en födelsevikt på knappa 2.5 kg. Det har även funnits exempel där både mamma och barn varit illa däran i näringsbrist. Så nej, det är inte så enkelt.
Dessutom tittade han i mina papper och konstaterade om än mer hånfullt att Niklas minsann inte var nån liten bäbis när han kom ut så att det skulle finnas nån risk för ett litet barn den här gången såg han som otänkbart. Jovisst – om det inte vore så att jag den gången vägde 178 kg vid förlossningen och inte hade den lilla detaljen med bara 1 meter tunntarm som tar upp näringen från det jag äter.
Jag insåg det omöjliga. Sa hej då och gick hem. Arg som ett bi.
Direkt ringde jag till Akademiska i Uppsala där jag gör mina årliga kontroller och rådfrågade en sköterska där. Hon skickade direkt en remiss för provtagning och så skulle en läkare kontakta mig efter nån vecka. Den grundremissen hon skickade fanns det 30 kryss på. Den remiss jag fick från läkaren på mvc innehöll endast 10.
Läkaren ringde upp mig och jag fick mina resultat. Han tyckte såklart att jag skulle remitteras till specmvc, men de på Ackis har ju inget med min graviditet att göra. Jag förklarade att allt jag önskade från dom var provresultat och lite ”kött på benen” i frågan. Beträffande albuminvärdet så låg jag på 34 och riktvärdet är 36-42 så det var ju ingen fara. Men det behöver ju kollas upp så att det inte sjunker mer. Ett allt för lågt värde är betydligt svårare att hämta upp än ett litet.
Ringde tillbaks till mvc och fick ännu en tid till den där oerhört trevliga läkaren. För att man skulle lämna en lapp till honom och få gubben att skicka in en remiss var helt omöjligt. Man kan säga att jag var något överladdad när jag återigen gick in till läkaren. Han ifrågasatte återigen mitt behov av remiss men jag konstaterade bara att jag inte kan se nån anledning för honom att neka mig det och att mitt albuminvärde inte är vad det borde. Och att Ackis sagt att det på specmvc jag hör hemma under min graviditet. Han sa ingenting alls – han bara vände sig om och började skriva på remissen i tystnad. En hel rad skrev han. Sen sa jag tack och gick min väg.

Väl på specmvc fick jag träffa överläkaren där och hon var först lite förvånad över den korta remissen utan nåt vidare innehåll, men såg sen vem läkaren var och sa att hon kände till honom. 😀
Hon tyckte absolut att jag skulle komma dit och det kommer att bli flera tillväxtultraljud och provtagningar.

Man ska således inte bara tro att de som säger att de har koll faktiskt har det. Man ska stå på sig och stå upp för sig själv och det man känner är rätt.
Så är du DS-opererad, gravid och läser det här – skaffa dig en remiss till specmvc. 😀

Annonser

3 blir 4 på 2 vis.

Nu har sonen äntligen bytt ut sitt 3-årsliv mot ett betydligt mer efterlängtat liv som 4-åring. Igår skedde förvandlingen och det var med glädje han tog emot sina gäster och bjöd på hamburgare och chokladtårta i den för dagen solbeprydda trädgården.
CAM00053

Det var den ena förvandlingen i familjen. Den andra är att vi i oktober kommer att gå ifrån att vara en familj på 3 till en på 4. 😀 Det känns oerhört avlägset på nåt vis och det kan säkerligen bero på att vi inte gått ut med nyheten till någon alls innan förra helgen. Varför vi valde att göra så kommer i ett senare inlägg. Att vara gravid och opererad ställer lite större krav på kontroller än under en ”normal” graviditet och det kommer jag också att skriva en del om framöver. Det kryllar inte på nätet av bloggande gravida duodenal switch-opererade så jag tar mitt ansvar och lusar ner er lite med mina erfarenheter.

Terminens sista hemtenta är ihopsnickrad så nu är det väl i det närmaste sommarlov. Innan resultatet och det förhoppningsvis godkända betyget kommer så är det svårt att helt slappna av, men det borde verkligen ha gått vägen. Och då har jag ta mig tusan avverkat 2 år av mina 3 som distansstudent. Heja mig! Att jag ska kombinera barnafödande med sista året inkl praktik och C-uppsats blir ett spännande mål för nästa år. Men det är väl så jag lever mitt liv litegrann. Man ska inte stanna upp i livet för länge för då kan man lätt frysa fast. Så på´t bara! 😀

Tittut!

Tjohej!
Tillbaks efter ett långt uppehåll. Men ni har inte missat nåt av större värde för här har det pluggats, gäspats och längtats efter sommarlov bara. Pluggeriet går mot terminslut och jag kan säga att det här med ledighet ska bli rasande skönt.
Niklas är i slutspurten av sin nedräkning till den efterlängtade 4-årsdagen. Han började fråga hur många dagar det var kvar när vi var uppe i 70 dagar, så nu känns det skönt när han själv kan räkna ner med bara några små fingrar.
Han har stora planer för sitt inträde i 4årsåldern. Det är då han ska klippa sig för första gången, han planerar att flytta hemifrån och så ska han sluta helt med napparna. Han har de bara nu när han ska somna för natten, men då ska dom visst väck helt. Som kronan på verket ska han dessutom få en ”storpojkestol” till bilen så han ska få sitta framlänges och åka vilket han längtar otroligt mycket efter. Han klagar inte på sin bakåtfärd i nån större utsträckning, men han längtar så efter att kunna titta ut lite bättre och antagligen få känna sig stor.

Hade tänkt skriva många långa rader idag, men jag fastnade visst i en trist hemtenta som ska in nästa vecka så jag får fortsätta lite imorgon helt enkelt. Den som väntar på nåt gott. 😉

På återläsande!

LättAnette

I morse vägde jag mig och hade gått ner ca 2 kg under julhelgen. Alltså – det är ju helt magiskt. Och nej, jag har verkligen inte förtjänat det om nu någon trodde att jag levt som en asket där bland all god mat och fikabröd. Jag får ofta höra att jag har varit så duktig och att jag gör det så bra. Jo – visst är det sant på ett sätt. Jag gjorde nåt bra när jag tog beslutet att operera mig, för utan kniv och agraffer hade jag inte alls haft ett lika lätt liv idag som jag har. Tvärtom hade jag vägt ännu mer än innan. Horribelt och en smula (ok, mycket) tragiskt, men sant. Jag har inte riktigt ännu nåt den vikt där operationen lämnar mig åt mitt öde och låter mig själv ta befälet över viktnedgångens vara eller icke vara men den gränsen torde vara nära nu. Det är ungefär 18 månader sedan jag opererade mig och det är den ungefärliga tiden jag läst mig till att effekten är som störst. En sån himla tur att jag är nöjd nu då. Jo, jag väger fortfarande för mycket men mitt huvudmål nu är inte att gå ner mer utan i första hand få skära bort min gamla trogna vän magen och lite överflöd från armar och lår. Sen är jag liksom klar. Som jag känner det nu. Om jag får som jag vill och magen tas bort så kommer jag hamna på en betydligt bättre viktnivå. Tiden får utvisa hur allt blir – jag mår bra och det är ändå huvudsaken. 😀

Morgonens vikt visar på en viktnedgång på 77 kg. Galet!

Taggig

Det är helt sjukt hur man kan bli så taggig. Jag har verkligen n o l l tålamod med omvärlden. Eller ja..det rullar på rätt så bra när allt är som det ska. Men om nåt tjorvar så förvandlas min hjärna till svart papp. Imorse fick jag be om ursäkt till tjejen i kassan på vårdcentralen för att jag blev så tokigt irriterad över att det frikort jag fick i posten uppenbarligen var felskrivet så att det gått ut ett år innan jag fick det. En bok jag har beställt för tre veckor sen till en kurs som började i måndags har inte kommit och det verkar som att den inte tänker göra det heller. Det känns lite sådär, eftersom vi ska examinera av de 4 första kapitlen redan på måndag. Men det får gå som det vill – jag får lita på att det räcker med föreläsningarna och mitt googlande. 

Det taggiga är inget annat än stress. Jag behöver verkligen hitta en strategi för att inte brinna av som en nyårsraket som löpt amok, innan nåt verkligen brister. Ett under att det är nåt som funkar, trots allt. Jag har ett helt (nåväl – ny hel diskmaskin är beställd) och rent hem, hela familjen har kläder och vi har saker att äta. Bra, så långt. 

För att prata om nåt trevligt så har jag kommit på att personlighetspsykologi och socialpsykologi är grejen. Jag kommer definitivt att läsa vidare när jag tagit min examen för det finns mycket att lära. Den här terminen har dessutom varit helt galen kursmässigt – universitetet och jag har inte haft samma åsikt om hur saker och ting bör skötas – så det känns som att jag inte fått med mig all kunskap jag hade kunnat få. Helt klart spännande saker man kan grotta ner sig i, men det får jag helt enkelt göra senare. 

På söndag är det visst 1:a advent, hur det nu gick till. Kanske hinner jag få upp nåt mys och kanske hinner jag inte. Det får vi se. En sak är säker iaf och det är att vi ska till svärfamiljen för att fira födelsedagar och ha årets marsipantävling på lördag. Kanske får mitt bidrag i år bli nåt i stil med Rorschachs bläckplumpstest. 😀

Niklas somnade i puffen medan jag diskade strax efter 18 så hur den här kvällen blir återstår att se. Det är härligt med spänning i tillvaron. 😀

Flygresan

Är det så här det känns? Eller..nä..för de som aldrig upplevt motsatsen så känns det såklart ingenting. Precis som med allt annat. Men för mig kändes det verkligen annorlunda att flyga den här gången mot tidigare gånger. 

  • Jag kunde ta på mig mitt eget bälte med en sovande Niklas i famnen. Istället för som tidigare gånger då jag fått kämpa som en dåre för att höra det efterlängtade ”klicket” av ett stängt lås. Det tar på krafterna att försöka få ihop ett bälte som behöver sitta under magen och där varje milimeter är av största vikt för att inte behöva be om extra bälte. 
  • Jag behövde alltså inte be om extra bälte.
  • Jag fick inte ont av bältet. Ett spänne som sitter intryckt i magen gör ont. Och andas får man göra när bälteslampan släcks. Om man inte struntar i att ta av det för att slippa sätta på det igen. 
  • Flygvärdinnan behövde inte fråga om jag hade bältet på mig. Vilket tidigare varit en absolut relevant fråga eftersom ingen kan se ett bälte som sitter dolt under en mage. 
  • Jag kunde fälla ner bordet framför mig. Istället för att inkräkta på resesällskapets redan minimala brickutrymme eller för den delen bulla upp med kudden o filten i knät för att balansera brickan. Och hoppas att personen framför sitter helt still. 
  • Jag kunde sitta med armarna på mina egna ärmstöd. Och inte ha dom på magen för att där är det enda stället det finns plats. 
  • Jag kunde sätta i hörlurarna i därtill avsedda hål utan att behöva flytta på magen med händerna och leta mig fram till vart hålen satt

Ja ni hör ju…så mycket enklare livet blev när det bara sa ”klick” i låset. Det enda omaket jag hade var att behöva efterdra bältet för att det var lite för långt. Ett omak jag gärna vänjer mig vid. 😀

Övergivna

image

Vi åker på semester i 2 veckor och ringarna får inte följa med. De har blivit för stora. Hemma till vardags funkar de hjälpligt, men jag har varken lust att tappa de i en bassäng, på en marknad eller lägga de kvar på hotellrummet. Då ligger de bättre hemma och min man kan passa på att låtsas att han är på kärlekssemester med sin sekreterare. 😀
Att ta in titanringar är inte det enklaste och inte heller helt gratis, framför allt inte med stenar i, så det är inget jag gärna gör mer än en gång. Därför får jag nog vänja mig vid att vara utan dom till jag gått ner färdigt.
Trist men sant.


Viktminskning

Sedan 6 maj 2012 har jag minskat: 82 kg

Dagar jag kluddat

september 2017
M T O T F L S
« Aug    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

Fixarflickan