Posts Tagged 'övervikt'

Trettio

Trettio kilo.
Två stycken Niklas.
Sextio vanliga smörpaket.

Hejdå! och var varmt ovälkomna tillbaka.

😀

Annonser

Förresten…

Har jag sagt att det är ganska skönt att vara på resande fot utan badrumsvåg?  😉

Nytt tiotal

Oh yes!
Det är nåt visst med att byta tiotal på vågen. När man är trött på en siffra så kommer en ny fräsch och bara ser bra ut. Ja, det är ju under förutsättningen att den är mindre än den förra då givetvis.

Nu har jag bytt siffra tre gånger sen jag började äta pulver innan op och jag kan ju avslöja att det blir roligare och roligare för varje gången den byts. 😉

27 feta kilon har ramlat av. Och ett par hekto.
Det tackar vi för, jag och kroppen.

Nu ska jag packa en liten väska för jag och Niklas ska åka till Falun och våldgästa kompis Snikony. Det blir hur trevligt som helst. Där får man aldrig äckelpäckelmat iaf. 😀

Mamma!

Idag kände jag mig lite extra nöjd över min operation. Niklas och jag satt och tittade på ett program om feta personer som får hjälp att nå sitt mål.
Det visades alla möjliga bilder på den kvinna som var aktuell i just dagens program – bl a naken på väg ur duschen.

Niklas log brett och sa: Mamma! :mrgreen:

Svindlande

Det är onekligen en svindlande tanke det här med viktnedgången. Jag försöker att hålla min hjärna lite i styr, för det är faktiskt ingen som vet hur det kommer att gå för mig med vikt och allt. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera lite över hur jag kommer att se ut om säg…ett halvår…ett år. Läser på nätet om andra som gjort samma op som jag nu ska göra och det är ju helt makalöst så de rasar i vikt. Nu senast igår läste jag om en tjej som gått ner 72 kg sedan 7 oktober (nästan 8 månader) och det är ju så man baxnar. Försöker som sagt att hålla huvudet kallt, men det är svårt. Och det antar jag att ni förstår.

När jag var 14 år gjorde jag och vännen Snikony ett av våra försök att gå ner i vikt. Då skulle vi köra efter viktväktarnas modell och kombinerade det med kniiiipgympa med Lanefeldt på kassett.
Jag vägde då 97 kg.
Tänker inte kommentera vikten i sig, men ni kanske kan ana att det känns oerhört svårt för mig att visualisera mig själv som vuxen med en hyfsat okej kroppsmassa.
Det känns som en hägring.

Det börjar krypa fram lite läskiga tankar om framtiden. Glädje, lycka, lättnad och eufori å ena sidan, givetvis. Men å andra sidan en vacuumrädsla.
Vem blir jag?

Vän av ordning tänker nu nåt i stil med att jag alltid kommer att vara samma gamla glada Anette och en massa andra fina goda tankar.
Men det enda jag riktigt säkert vet är att jag är tjock. Jag måste banta. Jag är fel. Absolut är jag en underbar människa 😉 men trots allt det bra så finns ju ändå det där med vikten. Som alla vet. Och tycker något om.

Oh så olidlig jag kommer att bli när vikten inte längre tillåts vara den sordinmatta den varit sedan jag var liten. Den som förmörkat solen genom hela livet.
Hur bra det än går och vad för kul som än händer i livet så är det ju ändå det där med vikten…
Alla besök hos otrevlig dietist.
Alla vägningar hos skolsköterskan.
All sommarbantning hos farmor.
Alla viktväktarbesök och tugg på fibertabletter före maten.
Listan kan göras lång.

Jag kommer sannolikt att behöva en smäll på käften mellan varven för att hålla mig nere på jorden.
So be it! :mrgreen:

Vikten av vikt

Nu så här i operationstider snurrar det många tankar i huvet. Dels såklart om själva operationen med alla positiva o negativa följder men även om mig själv som överviktig.
Jag känner ingen som i dagsläget är lika stor som jag. Har aldrig umgåtts i nån större utsträckning med någon i samma viktklass under livets gång heller. Givetvis har min väg kantats av medbröder och systrar som behövt gå ner i vikt, men det behöver snart alla å andra sidan.
Det som mals lite extra i hjärnkvarnen idag är min självbild. Jag är fullt medveten om min storlek och hur mycket plats jag tar. Har lärt mig att snabbt uppskatta om jag får plats på den ena eller andra stolen och jag ser på en gång om ett klädesplagg kan tänkas passa. Jag blir inte förvånad när jag ser mig i spegeln eller på film. Därmed inte sagt att jag är överförtjust i det jag ser, det vore en lögn.
Det som jag däremot inte riktigt kan ta in är min vikt kontra min person. Hrm..ska försöka förklara så att du förstår. 🙂
När jag tänker på en person som väger den vikt jag har (alltså när jag tänker på vikten i siffror och inte som ett utseende) så ser jag helt fördomsfullt framför mig en person som saknar liv. En sjukpensionerad enstöring som bara går ut när hon verkligen måste, men knappt ens då. En person som bara klär sig i pösiga gympabyxor, en för liten (flottig) t-shirt och som är väldigt väldigt ensam och utan framtidstro. Eventuellt finns i hennes närhet en person – antagligen mamma – (kom ihåg att hon inte har några vänner) som göder henne med skräpmat.

Ni trodde väl inte att fördomar om övervikt är förbehållet de smala?

När jag ska resa mig upp från golvet när jag och Niklas lekt färdigt, när jag dansat flera timmar på ett kryssningsdansgolv, sprungit runt i huset och städat likt en tromb eller när jag gått i köpcentrum i många timmar så kan jag tänka: ”meh…jösses vad drygt att vara så osmidig”. Men när jag tänker efter hur mycket jag egentligen väger så är det ju egentligen bra märkligt att jag satt mig på golvet över huvud taget. Att jag åkte på den där kryssningen, gick 5000 steg hemma för att plocka och städa eller vad det nu är jag har gjort.
Där nånstans är det inte riktigt 100 med självbilden kan jag känna. Det är som att jag vet hur stor jag är, men ändå inte har en aning.
Men vet ni…det är just den lilla ”bristen” som gör att jag lever idag.

Jag bestämde mig redan som liten tjock flicka att inte låta bli att göra saker som andra gjorde utan försöka hänga med så gott jag kan. Var det tungt i uppförsbackarna när vi var ute och gick så lärde jag mig hur jag på bästa sätt skulle djupandas och fokusera för att samtidigt kunna konversera. Jag skolkade aldrig från gympalektionerna utan deltog tvärtom i joggingturer och förhatliga orienteringsrundor. Detta medan många av mina pyttesmå klasskompisar hade mens och glömda gympakläder varje vecka. Jag tyckte att de var bra fåniga. Jag tyckte också att det var bra fånigt att man skulle vara tvungen att hoppa bock och hänga fågelbo i ringar när man inte orkade/vågade, men det var som att jag satte på nån autopilot.
Jag ville inte vara annorlunda.

Den här strävan efter att vara som alla andra har givetvis följt mig upp genom hela livet. Den har exempelvis tagit mig till USA för att arbeta som au pair, till curlingbanan med jobbet, regelbundna besök till simhallar inkl offentliga duschar, dejtingsajter med påföljande dejter och många andra ställen som jag hade kunnat låta bli om min inre tjockis fått bestämma.
Men hade jag lyssnat på den så hade jag fått ge upp livet. Jag hade fått ge avkall på mitt sociala liv och jag hade blivit en väldigt olycklig och bitter person. Och framför allt hade jag inte varit jag. Jag hade inte varit Davids fru och jag hade definitivt inte varit Niklas mamma.
Och ni hör ju själva hur dumt det hade varit.

Summan av kardemumman är helt enkelt att jag är glad över att jag (likt myten om humlan som inte förstår att den inte kan flyga) inte egentligen förstår att jag väger lika mycket som kvinnan i min fördom.

Någon som behöver en försökskanin?

motorsågIgår fick jag ett bryt.
Jag hade lätt kunnat betala nån för att dra fram motorsågen och kapa lite kroppsdelar. Eller..rättare sagt..magen. Armar, ben, bröst och huvud är jag ganska nöjd med, men det är ju bra synd att man inte bara kan kapa av det som man inte vill ha kvar.
David sa nåt om att det visst är farligt och att han inte ville skära bort mig, men just då hade jag lätt testat. Han tröstade mig med att jag faktiskt gått ner en hel del och att jag sakta men säkert ska ta bort resten också, men eftersom jag vet att jag hade magen kvar när jag vägde 30 kg mindre än jag gör nu så är det lätt att misströsta. Jo, den var mindre – men fortfarande där. I vägen.
Jag har levt med min övervikt i så många år och har på nåt sätt vant mig vid att ha magen där den är. Men the bottom is nådd, liksom.
Så tanken är bra lockande…kapa av. Alternativt sticka in rör och på så sätt ta bort det som ligger mellan de inälvor som jag visst behöver ha kvar.

Men men…jag får nog låta tiden ha sin gång. Och helt enkelt inse att det är så här.


Viktminskning

Sedan 6 maj 2012 har jag minskat: 82 kg

Dagar jag kluddat

september 2017
M T O T F L S
« Aug    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

Fixarflickan