Tjurskalle

Fick en kommentar häromdagen om att min vän inte hört mig klaga på ont i fötter eller nåt sånt så jag passar på att skriva lite om det… 😀 (Så det är Lindas fel att det nu kommer en halv roman…)
Nej det är det inte så många som har alls, faktiskt. Det är nåt i mig som alltid har funnits där ända sedan jag var liten och gick i skolan. Det allra viktigaste för mig när jag växte upp var att vara precis som alla andra. Eftersom jag alltid har varit både tyngre och längre än många i min årskurs så har jag  haft lite andra förutsättningar. Jag har t ex väldigt sällan kunnat köpa kläder i samma butiker som mina vänner utan mamma och jag har letat oss fram bland tantaffärer och uddabutiker för att hitta nåt som jag kunde acceptera att ta på mig. Det har sannerligen inte varit lätt för mamma att hjälpa en obstinat tonåring som vill ha det som inte finns och som vägrar att ta på sig det butikerna har att erbjuda.
Hur som helst…jag tog ett beslut väldigt tidigt som sagt att jag skulle vara som alla andra. Inte på det personliga planet, för jag har alltid haft en önskan att gå min egen väg, utan det är när det gäller de vardagliga sakerna som man gör regelbundet. Knata runt på stan, vara med på skolgympan och duscha i offentliga omklädningsrum är några exempel. Det har aldrig fallit mig in att skolka från gympan bara för att inte behöva byta om bland andra eller för att slippa springa runt det förhatliga elljusspåret på tid. Hellre har jag dött av andnöd än att låta bli. Jag har alltid fått höra att jag är så rörlig och att jag verkar ha ovanligt bra kondis för någon i min storlek och det är av samma anledning det har blivit så, tror jag. Skulle vi gå någonstans så tvingade jag mig själv att gå i samma hastighet som gruppen, för jag skulle inte halka efter och sticka ut. Jag lärde mig också att andas på ett speciellt sätt om det var jobbigt att gå i uppförsbackar för att kunna prata hjälpligt och inte flåsa allt för mycket. Hahaha..det låter ju helt galet, men så var det. En shoppingrunda i Sthlm på 5-6 timmar känns i vilka fötter som helst efter ett tag, men det var aldrig jag som först sa nåt om att vi kanske skulle behöva vila lite. Hade någon normalbyggd person börjat klaga så kunde jag glatt andas ut och haka på. 😀
Nu för tiden så förhåller det sig inte på det här sättet mer. Allt eftersom jag blev mer vuxen och säker på mig själv så började jag skita i att hålla truten om att jag blivit trött i fötter eller att jag behöver äta mat. För det är ju nästa grej – man kan inte som fet person vara den första med att påpeka att det nog är dags att äta nåt. Jo, det kan man såklart. Och det gör jag nu. Men när siktet är inställt på att inte sticka ut och vara stereotypen för fet så håller man tyst tills nån annan bekänner hunger. 🙂

Att låta bli att göra saker jag vill, som att  dansa disco på kryssningar eller gå till simhallen bara för att jag är fet, är något jag inte befattat mig med. Det är givetvis en kombination av det jag skrivit ovan plus att jag är för tjurig och levnadsglad för att stänga in mig. Och har aldrig förstått att man ska det heller. Jag tror helt enkelt att min inneboende drivkraft att försöka vara som alla andra helt enkelt har ställt in min hjärna på att jag ÄR som alla andra. Och därför gör jag sånt som de där ”alla andra” gör. Eller borde göra. Leva! 🙂
Jag har min tjuriga hjärna att tacka för mitt liv. För hade jag stängt in mig redan som tonåring så hade jag aldrig haft det liv jag har idag. Jag hade aldrig haft en kropp som klarat av den vikt den burit i så många år utan att gå sönder. Den hade inte klarat av att ge mig min fantastiska lilla Niklas trots kraftig övervikt. Så nu känns det väldigt bra att jag kan få börja ge lite tillbaks till den här stackars kroppen. Jag har tagit bort 60 kilo och mer ska det bli – jag hoppas att det inte är för sent.

Mvh
Tjurskallen.