Alanya

Nejmen..har vi inte smitit iväg på semester??
I onsdags morse kröp vi ur sängarna och tog oss till Arlanda klockan 4.30 på morgonen.
Lite spända var vi allt på hur det skulle gå att resa med Niklas, men det gick verkligen över förväntan. Och då hade vi ändå ganska höga förhoppningar eftersom han oftast är ganska lätt att ha med sig.

Det började lite sådääär med att de platser vi bokat inte stämde, vilket innebar att vi inte alls satt bakom min mamma och pappa som planerat. Nu gick det bra ändå, men det hade verkligen underlättat om det blivit som vi tänkt.
Eftersom vi klev upp så tidigt så blev Niklas huuur trött som helst lagom till vi skulle starta, så när planet rullade iväg och lyfte så somnade han sött. Jag var så osäker på om han skulle kunna sitta i mitt knä, eftersom det inte direkt finns så mycket plats över där som hos andra, men det gick bra och det var verkligen tur. Han skrek som besatt innan vi hade kommit på plats och han var tvungen att sitta hos pappa en stund. Det hjälpte inte att jag lutade mig ner mot honom och höll i honom. Men så är han – när tröttheten är som störst så duger inte pappa alls.
Men som sagt…han somnade fint och sov en liten stund.
Vi lyckades med bedriften att inte behöva ha honom springandes i gången och det var skönt, för där var det fullt av kissnödiga vindrickare och flygvärdinnor med vagnar. Niklas försökte flirta med de som satt framför men det gick trögt…det var här jag önskade att mamma och pappa hade suttit närmare så han hade fått lite omväxling. Mammor är bra att ha, men ibland är det bara fööör trista och mormorar är bättre. Tycker Niklas. 😀

När man reser med barn får man ha med sig in i kabinen det de förväntas äta under resan, så jag hade tagit med lite av varje. Men det enda han åt var en banan och flygplansmaten han fick av mormor som hon inte ville ha. Det tyckte Niklas var kalas, för potatisgratäng och järpar var ju supergott.

Lagom till vi skulle landa så somnade han igen och det tyckte jag var skönt för då behövde han inte märka av locket i öronen. Extra bra var det eftersom vi fick brumma upp igen när vi nästan satt ner landningshjulen i backen. Lite läskigt tyckte jag eftersom ingen sa nåt och jag aldrig varit med om att en landning avbrutits, men det berodde visst på att ett plan före oss inte kommit av banan än.
Vi kom ner till Antalya till slut och stod i toalettkö, passkö och sen skulle bagaget hämtas. Det var tur att vi hade selen med oss så han kunde springa runt lite kontrollerat medan vi väntade överallt. Vagnen får man ju inte förrän med bagaget.
Bussresan till Alanya tar totalt ca 2 timmar inkl stopp och det gick bra det med. När vi inte hade så långt kvar somnade han hos morfar och sov vidare i sängen på hotellrummet ett tag.

Nöjda pustade vi alla ut efter att ha varit på väg i 12 timmar.
Det blev dags för lite middag och vi åt god osmansk mat på ett ställe mamma och pappa gjort sig tjenis förra året.
Pappa och David skulle raka sig och jag fick mina ögonbryn noppade. Och ja…allt annat hår i ansiktet togs också bort med hjälp av både maskiner, rakhyvel, tråd och eld.

Dagen efter vaknade vi till det värsta oväder jag någonsin varit med om. Det blixtrade och dundrade och vräkte ner regn så det blev en mysig morgon på insidan. Jag gillar sånt där väder för det är så vackert med alla blixtar.
Det lugnade ner sig så efter frukost och Niklas första morgonlur så tog vi en tur till marknaden.

Hittills har allt varit superbra. Niklas tuggar i sig maten som aldrig förr. Han älskar verkligen turkisk mat. Badat har vi gjort och Niklas har fått visa mormor och morfar att han kan ta sig framåt i bassängen med armpuffar på. Mysungen.

Nu sover han middag för andra gången idag och snart ska han väckas för att inte vara vaken hela natten. Vi ska bli hämtade för att äta middag på en restaurang som heter Stay som drivs av ett par svenska tjejer och deras män. För övrigt är det samma familj som driver den badbåt vi brukar åka med så en sån tur ska vi nog boka ikväll.

12 grader hemma
26 grader här.
Najs.