Posts Tagged 'våga'

Vågar du?

Simhallen. Badhuset. Badet.

För vissa dyker det direkt upp tankar som: Härligt, simma, dyka, barn, simdynor, klordoft, motion, bastu och trevliga minnen från tidigare besök.
För väldigt många människor stannar nästan hjärtat när man nämner detta skräckens hus. Tankarna som formas är: Ångest, skam, mobbning, feghet, utanförskap, rädsla och minnen av att försöka bli osynlig (Och att för guds skull inte halka och väcka uppmärksamhet. Vem skulle inte dö av skratt över en strandad val som sprattlar för sitt liv där vid bassängkanten?) Men även en enorm ilska över att inte kunna förmå sig själv att vara ett par timmar i det sköna vattnet. Där man känner sig viktlös och  där man för en stund kan förnimma känslan av att vara som alla andra.

Att inte våga byta om tillsammans med andra, att inte våga duscha där man är utlämnad till att visa upp sig för okända medmänniskor blir ett handikapp. Oavsett anledning.

Det går inte att förändra människors syn på andra medmänniskor i ett nafs – utan den enda det går att förändra (inte i ett nafs då heller, förstås) är sig själv. Det är bara jag som kan bestämma vad som ska hända med mig när andra människor pratar, viskar och pekar mer eller mindre diskret. 

Jag har alltid älskat att bada. Jag tror att jag varit val eller säl i mitt förra liv 😆
För att kunna göra det har jag vistats i badhus, på stränder, i omklädningsrum och i offentliga duschutrymmen. Jag har alltid vägrat låta min övervikt hindra mig från att göra saker, men det betyder inte att jag med glädje strippat inför andra människor. Men jag har gjort det.
Under årens lopp har jag lärt mig mer om mig själv och hur jag ska förhålla mig till omvärden och mina egna tankar för att må bra. Hur skillnaden i mitt tänkande kan generera olika resultat. Det är nyttigt. Den inre resan borde alla människor göra.
Och kan ni tänka er – av någon märklig anledning så upplever jag att det inte alls tisslas och tasslas lika mycket sen jag bestämt mig för att jag inte tänker låta andra bestämma över mig på det sättet.

Att vara så stor som jag är väcker uppseende i en offentlig dusch, nåt annat vore att ljuga. Barnen tittar häpet på mig för de har då aldrig sett en så stor kropp i hela sitt liv. ”Inte ens när mamma väntade lillebror var hon sååå stor…”
De tittar, de pekar och kommenterar till deras mammas outgrundliga förtvivlan. Men ser ni..det fiffiga med våra små medmänniskor är att de bara konstaterar. De lägger ingen värdering vid orden som vi vuxna gör. Om inte vi lärt dom, förstås…
Det är väl ingen pappa som önskar skära av sig sina manliga delar bara för att dottern påpekar att han faktiskt ser bra underlig ut vid första anblicken.

Jag brukar se mig själv som en vandrande informationtavla…att så här kan en människa faktiskt se ut. För vi är många.
Jag skriver inte det här för att tala om hur lätt det är – och jag ska inte säga att ”kan jag så kan alla”. För så enkelt är det faktiskt inte. Men jag skulle så gärna önska att alla som vill gå till simhallen skulle våga. För deras egen skull. För att låta det man TROR att andra tycker styra ens liv och välbefinnande leder inte till nåt bra.

Och vart vill man helst få ”blicken”? Naken i en simhall på väg till motion eller fullt påklädd i kön till snabbmatsrestaurangen??

Annonser

Viktminskning

Sedan 6 maj 2012 har jag minskat: 82 kg

Dagar jag kluddat

oktober 2018
M T O T F L S
« Aug    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Fixarflickan

Annonser