Nytt tiotal…igen!

Nejmen varmt välkommen hit du sköna tiotal. Ytterligare en gräns är passerad och jag har för sjätte gången bytt andrasiffra i min vikt sedan operationen. Den totala viktminskningen är 57,3 kg och det är ju helt fantastiskt och motsvarar nästan 20 enheter på BMI-skalan. Galet, är ordet.:mrgreen: Jag ska på kontroll på Akademiska om ett par veckor och det är ju bra med regelbundna kontroller. De är lite tätare det första året, men sen är det en gång per år för resten av livet som är rutinen. Känns ju som en bra grej eftersom den här operationen har en risk att ge näringsbrist om man inte ser upp.

Hur har det gått nu då efter den stora operationen? Hur känns det och framför allt hur kännnnns det att ha tappat så mycket i vikt?
Det har gått oförskämt med med mig och jag har ännu inte upplevt nån komplikation. Jag kan äta allt, fast för fet mat gör inte magen glad eftersom den inte kan ta upp fettet ordentligt utan det bara passerar till stor del. Jag känner inte alls nåt från ärret och har inte gjort det sedan jag tog bort agrafferna och såret fick läka ihop som det ville. Att ha 64 agraffer instuckna i magen som skavde var sådär, och de kliade nåt kopiöst till slut när kroppen gjorde allt för att få bort dom. När de var borttagna kunde jag ligga på sidan och leva som folk.😀
Jag ska inte säga att jag inte förstår att jag inte har gjort den här operationen tidigare, eftersom jag inte har varit där ännu i min tanke. Jag skulle under inga omständigheter lägga mig under kniven för att jag kunde gå ner i vikt på egen hand visste jag ju. Det hade jag ju gjort otaliga gånger så det var väl bara att bestämma sig. Men nej, det var allt för övermäktigt för att jag skulle orka med att ta bort all vikt på egen hand. När jag säger övermäktigt så menar jag då rent mentalt. Jag besitter uppenbarligen inte samma jävlaranamma som min fantastiskt målmedvetna och snygga vän Lotta som har tränat enormt, ätit vettigt och därmed gått ner över 30 kg på egen drivkraft. Den delen i mig som är lite avis på henne försöker hitta ursäkter till att jag förståssss inte skulle ha klarat av att göra hennes bragd och en av ursäkterna som ploppar upp är att jag i dagsläget har kvar lite drygt 30 kg innan det första slutmålet är avklarat.  Och vem vet – jag kanske får göra en ”Lotta” mina sista kilon trots allt, eftersom operationen inte är nån garant för att all övervikt försvinner utan den typen av eget jobb.
Att ha ett första slutmål låter kanske lite knasigt, men eftersom jag är knasig så har jag ett sånt. Faktum är att jag inte har vägt under 100 kg sen jag var 14 år och har därmed ingen aning alls om vilken vikt jag vill ha när jag är klar. Att komma ner till ”vanlig” övervikt på BMI-skalan är således mitt första slutmål. Jag har då tagit bort det farligaste fettet och det handlar mest om hur jag trivs. En kosmetisk fråga, helt enkelt. Vill jag gå vidare neröver efter det så gör jag det. Jag har ingen aning om vart operationen i sig leder mig heller viktmässigt, så jag avvaktar och skaffar mig rimliga mål.

Hur känns det då? Visst måste det väl ändå rimligtvis kännas att det ramlat av så många kilon på så kort tid?
Svaret är både ja och nej. Självklart upptäcker jag saker lite nu och då som jag lättare kan göra eller att många av mina tidigare kläder är helt obrukbara om man inte ska på maskerad utklädd till fiskdamm. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag känner en väsentlig skillnad när det gäller rörelse eller så. Men det är väl så att allt sker i små steg även om det gått fort. Precis som vikten minskat successivt så har jag även vant mig vid min nya kroppstorlek allt eftersom. Så ja, jag är samma person som för 57 kilo sen. Lika envis, lika omvärldskritisk… lika allt.😀 Jag har inga problem med att prata om min viktminskning och jag har full förståelse för att det är nåt man vill prata om när man ses efter ett långt uppehåll och det har hänt mycket sen sist. Men jag ska inte sticka under stolen med att det är väldigt skönt också de gånger jag träffar folk och min vikt inte kommer alls på tal. Bli inte rädd nu för att ta upp det om du vill nån gång. Som sagt – det är varken märkligt eller irriterande.😀 Men som jag tidigare har skrivit här i bloggen – kommer du med gamla åsikter om hur jag såg ut innan och hur skööönt det måste vara nu för mig för tännnk så stor jag var och hur jobbbbigt det måste ha varit, så kan det hända att du får mental spö. Om du inte redan pratade med mig om det när det begav sig, så att säga. Hahaha…

Sådär. Nu har ni fått ett inlägg som räckt en stund att läsa alla ni som tjatat. *s* Och nu dröjer det inte länge till nästa inlägg kommer…

2 Responses to “Nytt tiotal…igen!”


  1. 1 Linn februari 3, 2013 kl. 14:43

    Hejja!! Va kul att det går och har gått så bra hela tiden.

  2. 2 Linda februari 3, 2013 kl. 21:26

    Du är helt otrolig!!!!!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Viktminskning

Sedan 6 maj 2012 har jag minskat: 82 kg

Dagar jag kluddat

februari 2013
M T O T F L S
« Jan   Mar »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728  

Fixarflickan


%d bloggare gillar detta: