Tankar…

Tänk – det har gått drygt 5 veckor sen Niklas föddes. I över en månad har någon av oss haft koll på vad han gör hela tiden. Ja, nu är det ju inte så svårt att hålla koll på en så liten bäbis – det är ju inte direkt så att han hittar på så vansinnigt mycket bus…men ändå. Det är ju ändå en ganska stor förändring att hela tiden behöva ha koll på nån annan. Nu brukar jag iofs ha ganska stor koll på David :mrgreen: men ibland får han löpa fritt också. Han har det för bra mellan varven, helt klart. 😉
Mycket har hänt på de här första veckorna, som för övrigt känns som en slags evighet, och det känns så märkligt att redan kunna titta på de första bilderna och konstatera att vi har en stooor pojke nu. Den första omgången kläder är på väg att krympa ifrån honom och det känns nästan lite…ja..vemodigt. Behöver jobba på det, helt klart, för annars kommer det bli väldans mycket vemod här framöver. *skrattar*

Får frågan många gånger hur det kännnnns att vara mamma, men jag undrar om jag förstått riktigt ännu att jag faktiskt är nåns mamma. Nej, hur ska man kunna förstå det bara sådär. Men jag säger ju ”mamma” ungefär ett tusen gånger per dag när jag pratar med Niklas så snart trillar väl poletten ner. Och fler besök har vi haft och ingen har hävdat nån slags rätt till honom så han är nog vår. 😀

En sak som känns väldigt märklig är att det är till mig man lämnar en skrikande bäbis. Och att jag vet vad han vill och hur man lugnar ner honom så han kommer till ro och somnar. Jag har träffat så galet många barn under åren och när de små liven börjar kinka för mycket så säger jag: ”Jag tror bäbisen vill ha sin mamma” och så lämnar man över ett knyte som blir nöjd över att få komma till tryggheten.
Ändå blir jag lite förvånad när det händer mig. Att jag liksom är den där tryggheten som nån vill till. Ja..helt klart märkligt. 🙂

Nu ligger mina prinsar och sussar, men jag är väl skenpigg eller nåt. Sova kan jag göra senare idag, just nu känns det ganska mysigt att vara uppe och plocka lite. Vem vet – jag kanske lägger mig i Niklas bäbisgym och tränar lite. 😀

Annonser

4 Responses to “Tankar…”


  1. 1 Sofia juli 8, 2010 kl. 10:51

    …”Lägger mig i Niklas gym så tränar lite…” Muahhahahhaha…Den var grymt rolig!!! 🙂 Tänk så skönt det skulle vara och att ett litet (läs STORT) gym som man la sig under hemma så sprattlade man lite med benen under å vips så var man så tränad så…
    *hehe*
    Söt pojke btw. Man ser vem som är mamma till honom. GRYMT LIKA! Pöss

    • 2 Anette juli 8, 2010 kl. 12:40

      Ja visst vore det praktiskt. 😀
      Tack! Ja, speciellt när han är söt så är han lik mamma. Helt klart… 😉

  2. 3 Linn juli 8, 2010 kl. 18:35

    Håller med, det är märkligt. Jag har adrig haft bra hand med barn och plötsligt är det bara jag (och sambon) som kan trösta. Och plötsligt VILL jag trösta en skrikande unge. Märkligt men det känns ändå helt natuligt – eller hur?

  3. 4 Linda juli 9, 2010 kl. 08:24

    Skrattar och gråter glädjetårar om vart annat när jag läser..visst är det hopplöst med alla dessa hormoner…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Viktminskning

Sedan 6 maj 2012 har jag minskat: 82 kg

Dagar jag kluddat

juli 2010
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Fixarflickan


%d bloggare gillar detta: