Hur gick det till?

Men varför slutar de inte bara att äta?

Hur kan man låta sig själv bli så fet?

Har de inga speglar hemma?

Ja..frågorna är många och svaren, mina vänner – de är oräknerliga. Och det är inte ens säkert att den övervikte känner till sitt eget svar.

Dels så har vi olika gener och vår förbränning är inte heller lika. En del kan äta vad som helst, när som helst, hur som helst och det syns inte på kroppen. Medan andra (Läs: såna som jag) bara behöver gå förbi ett kondis eller titta på en kokbok genom skyltfönstret så fastnar det ett par kg nånstans som jag sen ska bära runt. För det är ju inte så att kilona ropar ”all aboard” i megafon när de svingar sig upp, direkt – utan de åker snålskjuts på mig ett bra tag. Ett jäkla sätt!

När jag var liten var jag en stor tjej. Inte överdrivet överviktig, men jag var lång och jag vägde mer än mina klasskamrater. Första gången jag deltog på ett viktväktarmöte var jag 10 år. Innan dess hade det varit både det ena och andra försöket därhemma. Jag har ingen koll själv, men min kära mor vittnar om att jag i tonåren lade på mig extra mycket vikt. Jag minns att jag som 14-åring (vid ett av mitt o Snikonys tappra viktminskningförsök) vägde 97 kg.
Mamma försökte hjälpa till så gott hon kunde när jag var liten, men hur nyttig mat hon än gjorde så fungerar det ju dåligt när sen fickorna fylls av diverse godispapper.

När jag var riktigt liten och skulle ammas så fanns där nästan ingen mat. På den tiden (1973) var det inte tal om att amma när behovet fanns (och för att stimulera mjölkproduktionen) utan var fjärde timme skulle jag matas. Hungrig tjej.
När jag sen kom upp i ålder lite och kunde kontrollera mitt eget matintag så åt jag så mycket så jag nästan sprack. Jag hade nog spruckit också om inte kroppen gjort sig av med maten självmant.
Att äta tills man kräks – och framför allt så ofta som jag gjorde det – är inte normalt för ett barn. När de små liven är mätta så stänger de munnen och vägrar öppna den igen – medan jag gjorde allt för att det skulle skyfflas in.
Jag minns så väl hur jag ofta svarade nej på frågan om jag hade ätit. För då visste jag att jag fick äta igen. Att jag svalt den sista middagstuggan för någon timme sen hos nån kompis låtsades jag inte om. Att säga – ”nejtack, jag har nyss ätit” fanns inte med på kartan.
I skolan hade jag svårt att inte ta en portion till om jag inte konkret visste vad jag skulle äta nästa gång. Hade jag ett äpple i skåpet så kunde det fungera bra, men att inte veta var illa.

Gränsen för vad som är acceptabelt kanske kan verka lätt att bena ut. Och det skulle det kanske vara om man en dag vaknade och hade en stor klump på 10 kg fastsatt kring vaden helt plötsligt. Men är man aktiv, social och kilona smyger på sig långsamt så blir det inte lika uppenbart. Framför allt så ändras toleransen. Har man lätt för att vänja sig och anpassa sig så blir det lätt så att man ”vaknar” upp en dag och så undrar man hur det här har gått till?

Planen jag har lyder så här:

  • Kläder som blir för stora ska VÄCK ur garderoben för att inte växas i.
  • När jag nått dit jag vill ska jag vägas/mätas regelbundet av både mig och David och ett stort alarm ska gå igång vid en specifik tidpunkt. När det är dags att se upp.

För 4 år sen gick jag ner 30 kg i vikt. Sen vändes mitt liv upp och ner och det sista jag tänkte på var vad jag stoppade i mig. Att jag har gått upp i vikt sedan dess har inte gått mig förbi direkt, men det är snudd på fascinerande hur mycket som kan fastna på kroppen på så kort tid. Makalöst.

Men säg det som varar för evigt? Inte ens mitt fett sitter där för alltid! 😆

Så..kontentan av mitt lilla inlägg är att man inte behöver vara varken lat, asocial, inkompetent eller inte bry sig om sig själv och livet för att bli precis hur överviktig som helst.
Det handlar om hur man mår, hur mycket kraft man har att ta tag i sitt problem samt vad man har för andra förutsättningar. Precis som med andra problem som finns i en människas liv som t ex rökning, dåliga äktenskap, energikrävande vänner som man skulle må bättre utan, sunkiga arbeten eller stress som man kan ana leder till sjukdom.  Hur kan man låta det gå så långt?

Annonser

3 Responses to “Hur gick det till?”


  1. 1 gaingra januari 27, 2009 kl. 20:03

    Så öppenhjärtigt och fantastiskt skrivet!

    PÖSSAR ditt Snikonie

  2. 2 Anna januari 28, 2009 kl. 10:32

    Du sätter verkligen ord på mina tankar!
    Jättebra att du berättar hur ”folk som vi” kunde låta oss bli överviktiga.
    Intressant, som du skriver på slutet, är att de allra flesta säkerligen har en eller annan last (?) som de låtit gå alldeles för långt. De exemplen du skriver syns ju liksom inte utåt, så som övervikt gör. Även problem som tex alkoholism går ju att dölja ett tag. Men så fort man lägger på sig 5 – 10 – 20 kg så ser ALLA ens problem.

    Många kramar till dig, och TACK för att du skriver så öppenhjärtigt!!

  3. 3 Anette januari 28, 2009 kl. 14:07

    Tack rara sötnosar…jag skriver som jag tänker och tycker. Och tycker…det gör jag 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




Viktminskning

Sedan 6 maj 2012 har jag minskat: 82 kg

Dagar jag kluddat

januari 2009
M T O T F L S
« Dec   Feb »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Fixarflickan

Annonser

%d bloggare gillar detta: