Att känna efter

Igår gjorde David så god mat så det nästan måste ha varit kriminellt… 🙂
En kycklinggryta med grönsaker, smaksatt/redd med grädde och creme bonjour. Till det gjorde han ett ”stekt ris” bestående av riven blomkål som han wokade med lök, lite soja och kryddor.
Alltså..det var så gott så mina smaklökar tackade för sig och flög till den yttre rymden. Hej då, liksom…

Jag åt en påse cambridge innan…så när de andra slafsat i sig en stor del av sin portion så var det dags för mig att lägga på min portion. Jag bytte bort min vanliga tallrik mot en mindre för att inte ta för mycket. Och så åt jag långsamt och njöt av varje tugga. Precis som det ska vara.
Hade jag inte brytt mig om mättnadskänslor och sunda tankar så hade jag garanterat ätit en stor portion till, men jag var ju faktiskt mätt.
Så jag slutade där och kände efter vilken fantastisk måltid jag just ätit, och hur det kändes att vara perfekt lagom mätt. Och hur glad jag var över att ha förmågan att lyssna på kroppen.
Efterrätten blev också väldigt uppskattad. Jag gjorde plättarna och till de hade vi vispad grädde och hallon. En plätt var – lagom och perfekt.

Jag hade en helt underbar födelsedag! 😀

Nu är det lördag.
Till frukost hade vi ägg&bacon-omelett, men efter min frukostpåse kände jag att jag var lagom mätt och att de enda kroppsdelar som ville ha omlett var ögonen och de få smaklökar som stannat kvar i munnen efter gårdagen. Jag hade en snabb överläggning med magen och vi kom överens om att vänta tills ett annat tillfälle – för ägg och bacon kommer det alltid finnas hemma.
Jag är så himla glad! Att ha en vettig inre dialog med sin kropp är ovärderligt!

Nu ljuder melodikrysset hemma och jag ska gå och sätta mig i köket med mamma och pappa en stund.
Mysigt.

Annonser